Nej, det går inte alltid bra. Ibland är man en Dålig Hundförare, som gör saker ogenomtänkt. Det är alltid jobbigt att visa upp sina sämre sidor offentligt, samtidigt tror jag (hoppas jag?) att det kan lätta lite på allmän prestationsångest och känslan av att ”det går alltid så bra för alla andra” hos någon.
På ganska kort tid har jag startat lilla Kelpan på tre dubbelklasser i rallylydnad mästarklass (alltså sex starter).
Första tävlingsdagen: hon gick fantastiskt, jag diskade oss i ena klassen (glömde ta av kopplet i honnören) och vi hade visst glömt träna stående honnör som kom i andra klassen (-20 poäng för fel övning och bristande samarbete). Jag var svin-nöjd! Känslan på plan…fantastisk! Hon höll hela dagen! Vissa detaljer sket sig, men sådant som man missar själv och sådant som man vet att man inte tränat tillräckligt känns alltid ”ursäktat”.
Andra tävlingsdagen, ca tre veckor senare. Vi hade tränat lite på detaljerna som sket sig sist, men inte några kedjor eller någon uthållighet. Roliga – och utmanande – banor! Första klassen hade hon inte riktigt landat, den var lite för svår för var vi är just nu, och känslan var inte där – vi ville lite olika saker. Kändes…sådär. Andra klassen var hon tillbaka! Kick-ass-känsla på plan, och att JAG gör mig skyldig till två felövningar (glömde ett sitt och ett steg i backandet) kändes irriterande men oviktigt. Och trots mina-20 poäng fick vi vårt första godkända resultat! De detaljer vi tränat på fungerade, stående honnör likaså. Supernöjd! Men samtidigt irriterad på mig själv – SKÄRP DIG FÖRARE! Jag tänker INTE nöja mig med ”great dog, shame about the handler”!
Tredje tävlingsdagen, en vecka senare. Mina planer på att träna lite helhet hade gått om intet, ärligt talat blev det inte tränat något alls emellan tävlingarna. Relativt enkla banor, inga av våra ”problemskyltar”, jag hade som målsättning att JAG inte skulle göra några missar idag och gick bana ovanligt koncentrerat. Första banan – inte riktigt samspelta, hon blev störd av sådant som hon inte bryr sig om när det är ”vi två”, jag gjorde mitt jobb bra och vi fick ihop en godkänd runda på 80 poäng (- 10 poäng i honnören för nosande och allmän oro). Andra klassen: katastrof. Vi har aldrig gjort en så dålig bana. Visst, poängavdragen var inte enorma (hamnade precis under godkänd med -20 i en totalt misslyckad honnör), men känslan var hemsk. Hon ville inte vara på plan, hon visade flera osäkerhetstecken som jag inte sett på närmare ett år, och jag hade inte ens vett att bryta.
Först när vi varit hemma några timmar insåg jag exakt hur mycket min lilla hund faktiskt hade kämpat: hon sov hela dagen från kl 13 (då vi kom hem). Det händer aldrig! Alltså ALDRIG! Jag brukar skoja om att hon är outtröttlig, och det har alltid varit sant tidigare. ”Vadå tävlat två klasser, jag får aaaaldrig göra något! Träna, NUUU!” Jag har ingen aning om vad som har påverkat henne så starkt, värmen, faktumet att husse är bortrest, ätit något olämpligt, lite småsjuk, eller något annat. Mitt dåliga samvete…
Nåväl. Att blicka bakåt är sällan konstruktivt. Kontentan är: ibland skiter det sig. Ibland gör man dumma saker, och ibland gör man det under en längre tid. MEN: man kan ÄNDRA på det! Här är min lista över vad som ska ändras till nästa tävling (som dröjer ett par månader):
- Träna schysst. Alltså: inte bara träna med schyssta metoder – det gör jag alltid – utan ge hunden schyssta förutsättningar att tävla. Det betyder att TRÄNA banor och inte bara tävla på dem. TRÄNA i tävlingsmiljö. Undvika att börja använda hjälper som kryckor, de har en tendens att bli större och större, utan LÄR hunden vad den ska göra och bygg upp förväntan så att den VILL göra det.
- Träna på det som är tråkigt. Åtminstone för mig brukar det sammanfalla med det vi kan dåligt. Hmmm…undrar varför…;)
- Lyssna på hunden. Hon sa, med all önskvärd tydlighet, ”Snälla matte kan vi inte bara skita i detta?” Jag borde lyssnat. Tävla ska vara roligt för båda, i min värld.
- Vikten av att verkligen lära sig banorna ordentligt…
Nu ska jag (och ett gäng kollegor) hålla en veckas Djurtränarutbildning för elever från Realgymnasiet, och Kelpan kommer att vara lånehund – det gillar hon! I slutet av juni går en slutkörd hundlärare (dvs undertecknad) på sommarlov/semester. Fram tills dess blir det tävlingsfritt. Sedan kommer vi igen, med förnyad styrka! Lite klokare, lite bättre, med lite mer erfarenhet 🙂
Kelpan citerar Doris (Hitta Nemo): ”fortsätt simma!”
