Rätt aktivitetsnivå behövs för att utförandet ska bli rätt!

Om man gillar detaljer så är det lätt att man snöar in på att stå och fila på småsaker i momenten, eller att man föredrar nyinlärning framför att ”göra klart” olika färdigheter som hunden kan. På kurser kan det också ofta vara frestande att lägga mycket eller mest tid på just detaljer och moment, många vet precis vilka beteenden som skulle behöva förbättras och det är lätt att tänka sig att om vi bara får till det sneda sättandet eller bara får hunden att förstå positionen bättre så kommer resultaten att trilla in! Men det är långt ifrån alltid säkert att det sneda sättandet eller den dåliga positionen ska åtgärdas med mer petande i detaljerna!

På samma sätt så kan man lätt gå i fällan att luras att tro att den hunden som sticker från sin förare och far runt på planen, hoppar på domarna, undersöker konerna, försöker sno en leksak ur någon annans träningsväska etc behöver ha ”mer motivation för att följa föraren” (ofta försöker man lösa det med att den vilda hunden hellre ska leka med föraren än sticka för att leka på egen hand). Eller att den hunden som tappar fokus, börjar nosa och känns som om den var på en annan planet, behöver ”peppas upp” alternativt att den ”lärt sig när det finns belöningar eller inte”. Men jag undrar jag om det verkligen är så…

Jag försöker se pipande, nosande och hundar som sticker som att dessa hundar försöker berätta något för oss. Oftast säger de att de inte förstår vad vi vill och att de behöver hjälp! Väldigt ofta kommer många sådana här beteenden fram för att hundarna är i en helt felaktig aktivitetsnivå och inte sällan är det vi själva som försatt dem i den felaktiga sinnesstämningen (ja, även den hunden som stänger av, verkar oengagerad etc kan vara stressad, det är inte alla hundar som agerar utåt).

Jag minns särskilt en kurs där jag hade förmånen att se några hundar som gav tydliga exempel på detta. En hund i synnerhet var ett klockrent exempel på att mer momentträning & ökad motivation inte var vad som saknades. Det var en väldigt vild, ung stark hane av en ras som man lätt ursäktar diverse utflykter med att de är så sociala. För att få hunden att rikta lite av all sin frustande energi på annat än att smita, undersöka, stjäla, hoppa etc så hade matte gått i fällan att hon själv behövde vara roligare än omgivningen och lekte för att få med sig hunden innan starten på banan. Det blev som att spruta tändvätska på en brasa! Hunden fick inte mer motivation att hålla sig intill matte av den inledande leken, utan bara ännu svårare att klara av att behärska sig vilket denna hund löste med att just fara iväg och ta ut all energi på omgivningen vilket innebar att sno leksaker, undersöka väskor, välta några skyltar, hoppa på folk i publiken, flirta med andra hundar eller bara springa runt väldigt fort allt medan han lät som ett frustande expresståg.

Jag föreslog att matten skulle prova att byta ut den vilda starten mot att allt skulle vara lugnt & kontrollerat från det att hunden kom ut ur buren tills föraren gick in på banan. Hunden fick jobba med omvänt lockande, sitta still och stå stilla och matte fick vara väldigt lugn och stilla och tydlig. Aldrig släppa koncentrationen själv ens en milisekund och även lära sig lyssna efter hundens andhämtning. Så fort den började höras så skulle det vara ett tecken till henne att hunden var på väg uppåt i stressnivå och behövde lugna ner sig igen. Hon fick aldrig starta förrän hunden var lugn och andades normalt. Och vips kunde hunden följa sin matte och gå en hel bana och inte bara det, vid ett tillfälle när han höll på att börja hetsa upp sig igen (man hörde andhämtningen) så kunde han nu för första gången komma tillbaka till lugn & ro istället för att koka över och fara iväg som en galning! Han såg nöjd, lugn och glad ut och jag tror att det var det trevligaste träningspasset han haft på länge, för även om det kan se ut som om hunden ”bara är busig” när den far om kring, stjäl saker, hoppar och flänger, så tror jag att ett så uppskruvat tillstånd det är inte behagligt att befinna sig i! Han var faktiskt mycket gladare nu som lugn än när han for runt som en virvelvind över hela lokalen. Vips kunde vi se att han också, när han fått hjälp och aktivitetsnivån var rätt, faktiskt kunde och orkade koncentrera sig mycket längre än vad någon av oss som tittade på trott var möjligt i början på kursen. Det var så häftigt att se!

På samma sätt ändrade vi en del start- och uppvärmingsrutiner på en del av de andra hundarna och kunde se att även de hundar som kan börja nosa och tappa fokus verkligen inte prompt ska peppas mer för att detta skulle försvinna, utan det kunde lika gärna innebära att uppvärmningen skulle var en stilla sittande hund som matte satt och bara myste tillsammans med och som fick lugna godisbelöningar innan start för att hunden skulle vara i sin optimala nivå för att prestera på banan.

Jag tror verkligen att hundar VILL förstå oss och de VILL göra rätt (särskilt när de vet att det finns chans att få belöningar!), men att vi inte alltid är så bra på att tolka och förstå när de försöker säga till oss att de inte har förstått vad vi menar. Hunden kan ju inte prata till oss på vårt språk så hur ska den kunna förmedla att ”det här är jag inte bekväm med, det här förstår jag inte, det här klarar jag just nu inte av” -ja, det skiftar från hund till hund. En del tar till ljud, en del ställer sig i vägen för oss, en del sticker iväg och tar ut frustrationen på annat och en del vänder det inåt och stänger av, men jag tror att allihopa innerst inne försöker förmedla samma sak: de behöver hjälp!

Så, nästa gång något går på tok i träningen, fråga dig om det verkligen är mer detaljer som behöver finslipas eller om det är något mer övergripande som först behöver rättas till så som hundens aktivitetsnivå och att de fått en bra chans att lyckas. Och när hunden gör något du inte gillar som att sticka, eller nosa eller sackar efter-fråga dig om han verkligen är ”olydig” eller ”oengagerad”, han kanske bara inte har något annat sätt att be om hjälp!

Lycka till med träningen!