Ibland kan det i hundvärlden bli lite hets kring hur fort man ska lyckas och även att alla detaljer och träningspass behöver vara så perfekta redan från start. Än värre kan det sedan bli när det är dags att debutera på tävling: det är ju NU man ska visa världen att hunden minsann går lika bra IRL som på Facebook och då duger det inte att visa upp något som bara ser halvbra ut!
För en del blir pressen att det direkt, från första tävlingsstarten, ska se tipp-topp ut för stor och det sätter effektivt krokben för både träningsglädje och tävlingsframgångar. Eller så lyckas man i de första lägre klasserna och sätter sedan ännu större press på sig att det då måste gå ÄNNU bättre i de högre klasserna. Låter det som ett bra recept för framgång? Tja, för några passar säkert hård press bra men jag ser många som skapar hjärnspöken kring träning och tävlande som varken de eller hunden mår bra av. Inte minst de som vill ha allt perfekt innan de vågar ge sig ut och tävla (eller innan de vågar flytta upp till nästa klass eller innan de vågar starta på en större tävling etc) tror jag har missat en sak: var man startar, säger faktiskt väldigt lite om var man slutligen hamnar!
Det går faktiskt utmärkt att starta med något halvdant och fila till saker längs vägen. Det går att tävla med sikte på uppflyttning, inte superpoäng och idel vinster och i slutänden ändå ta sig riktigt långt! Både hunden och föraren utvecklas ju hela tiden så vad de kunde och presterade i lägsta klassen säger väldigt lite om vad de kan komma att kunna och prestera i den högsta. Jag har sett det igen och igen och i alla olika sporter jag tävlat i: ekipagen som inte stack ut eller var ”lysande löften” i början men som hängde i, körde på med sitt eget race och sin egen utveckling och sen sakta började klättra uppåt i listorna och vips en dag så var de med i toppen. Inte helt ovanligt heller att de längs vägen kört förbi några av ”barnstjärnorna” som fastnat i allt för hög perfektionism och kroknat.
Som illustration tänkte jag bjuda på filmer ifrån Flynn och Fonzies debut i heelwork 2011. Den tävlingen var ett infall, jag hade aldrig sett en heelworktävling eller ett heelworkprogram innan men var nyfiken och lurade med mig min kompis Ann-Sofie och så anmälde vi oss och tränade i en månad och sen åkte vi till tävlingen och startade som en kul grej.
Så här såg det ut när Flynn gjorde sitt livs första program:
Och så här såg det ut när Fonzie gjorde sin debut:
De blev uppflyttade men det var ju inte precis att det stod skrivet i stjärnorna att de och deras matte skulle bli bra på den här grenen inte! 🙂
Men… så lägger vi till faktorerna TID, TRÄNING, PASSION och JÄVLAR ANAMMA och då kan det som var en svajig start vips utvecklas till i Fonzies fall silver på SM 2014 och uttagen till landslaget 2015:
Och i Flynns fall, brons på NM och 4:a på VM:
Så, haka inte upp dig på var du och din hund står idag, det intressanta är inte var du startade utan vart du är på väg. Och var inte rädd för att ta det i din egen takt! Både Flynn och Fonzie har startat helt nya karriärer i nya grenar i vuxen ålder, man behöver INTE staka ut vägen redan från valpstadiet för att man ska ha en chans att ta sig till ett mästerskap! Bara gör det du och hunden trivs med och ett steg i taget kommer ni allt närmare ett stort mål! Lycka till!
