Det är inte ovanligt att på hundforum och frågespalter läsa att folk letar efter hundar med ”mindre vallning” eller att hundar som låser sig och fixerar föremål i vardagen sägs ha ”mycket vallning” i sig. Man utgår vid sådana resonemang ifrån att vallning är ett beteende/anlag som den enskilda hunden sedan har i större eller mindre mängd. Så är inte fallet. Vallanlagen är flera olika anlag och hur mycket hunden har av de olika anlagen, samt självklart hur den fått en chans att utvecklas, är vad som kommer att avgöra hur den blir som vallhund. Jag hoppas att på ett enkelt sätt kunna ge lite mer inblick i vad vallning är, dvs hur relationen mellan vallhunden och djuren fungerar. För att göra det enklare har jag valt att enbart skriva om får eftersom det var som fårhund rasen uppstod. Men en border collie kan även användas till att valla många andra djurslag även om den i praktiskt arbete används framför allt till att hantera får & nöt.
Vad är en vallhund?
En vallhund används för att kontrollera och flytta djur. Olika djurslag och olika raser inom de djurslagen, ställer olika krav på den hund som hanterar dem. Vilka djur man haft och hur man har hållit dessa, har runt om i världen skapat olika vallhundsraser som anpassats efter dessa behov. Av dessa raser är border collien den i särklass mest spridda, använda och allsidiga vallhunden.
Ursprunget till dagens border collies finns i de hundar som herdarna på de brittiska öarna avlade fram. Får hölls på de stora områden som inte gick att odla upp -de skotska högländerna, på hedarna i gränstrakten mellan England och Skottland och i Skottland och Wales bergstrakter. Det var stora hjordar med förvildade får som betade på enorma ytor.
Border collien är främst avlad för att hämta djur. På de stora områdena som de brittiska herdarna arbetade på krävdes det en hund som på egen hand kunde hämta djur på flera kilometers avstånd, samla ihop dem och driva dem över svår terräng tillbaka till herden. Hundarna måste kunna arbeta självständigt samtidigt som de skulle vara samarbetsvilliga nog att ta styrning och kommandon på mycket långa avstånd. Eftersom fåren var mer vilda än tama och lätt tog till flykten, avlade man fram en hund som naturligt gick ut i en vid båge, tog sig runt fåren utan att störa dem, dök upp på lagom avstånd bakom flocken och därifrån började driva dem tillbaka mot herden. Den stora, naturliga utgången hos hunden var ett måste för att man inte skulle missa några av de vitt utspridda fåren.
Vilka egenskaper krävs?
En bra vallhund måste ha en god känsla för att läsa får, dvs kunna förutse deras rörelser och placera sig och agera utifrån detta. Den måste kunna anpassa sina rörelser och sin attityd gentemot djuren beroende på vad uppgiften kräver. Den ska vara totalt fokuserad och koncentrerad på djuren och på egen hand kunna sköta sin del av arbetet, men måste ändå samtidigt vara öppen att ta in förarens kommandon och reagera ögonblickligen på dessa. Den idealiska vallhunden ska ha mod och styrka nog att övertyga och flytta motsträviga och aggressiva djur, samtidigt som den ska vara lugn och hålla sig tillbaka för att inte skrämma lättfotade djur på flykten. Ovan på allt detta ska den ha en fysik och uthållighet som gör den lämpad för många timmars hårt arbete. Den ska kunna hämta djur på långt håll, flytta stora flockar eller hålla upp och parera en enskild tacka. Det är sannerligen inte lite vi kräver av en bra vallhund! En väl grundtränad vallhund ska kunna användas i alla situationer i djurhanteringen, ifrån att hämta djur på mycket långa avstånd till att arbeta inne i fårstallet vid lammningen. Några av de bitarna som ingår i en bra vallhund är balans, tryck, eye, koncentration och förutseende.
Balans -att uppnå jämnvikt.
Balans brukar ofta förenklat beskrivas med hjälp av liknelsen vid en klocka. Om fåren befinner sig mitt i urtavlan och föraren är placerad klockan sex, tänker man sig att hunden för att uppnå balans ska befinna sig klockan tolv. Om föraren i detta läge börjar röra sig mot klockan fyra, kommer hunden att vilja röra sig mot klockan tio för att upprätthålla balansen. Liknelsen är inte fel men den lurar lätt läsaren att tro att balans är något som måste inbegripa föraren och att hunden alltid är placerad mitt emot denne. Så är det inte alls. Balans handlar om hundens placering i förhållande till djuren och inte till föraren.
Balans är hundens förmåga att hålla flocken i jämnvikt och baserar sig på fårens rörelser och hundens respons på dessa. Man brukar tala om att hunden strävar efter att nå balanspunkten, den placering som ger den bäst kontroll över djuren oavsett om dessa står still eller befinner sig i rörelse. Vi kan tänka oss följande scenario:
Rörelse (eller intention till rörelse) hos fåren åt ett visst håll, kommer att skapa vad vi kan kalla ett drag eller tryck som hunden känner av. Hundens reaktion på fåren blir att försöka placera sig så att den återtar kontrollen över djurens rörelse och motverkar det tryck som fåren skapat. När hunden nått balanspunkten har jämvikt åter etablerats mellan fårens tryck och hundens tryck. Hunden arbetar med sin balans både när den håller får orörliga, när den håller fåren balanserade mot föraren och när hunden driver fåren bort från föraren. I det sista fallet är det balansen som hjälper hunden att hålla fåren på en rak linje. Förutsättningen för att hunden ska kunna balansera flocken är att den har tillräckligt med koncentration, förutseende och djurkänsla.
Tryck -att få fåren i rörelse
Tryck är en term som man ofta talar om i vallning. Tryck (eller press) skapas som jag skrev ovan både från fårens rörelser och från hundens rörelser, men också från föraren. Förarens placering och rörelser kan också skapa ett tryck gentemot fåren, något som används bland annat när fåren ska tas in i fålla (föraren kan med sitt tryck, på sin sida av fållan, påverka var fåren vill gå eller inte vill gå) eller när man delar en flock med får (förarens tryck på djuren skapar en lucka i flocken). Är vi inte medvetna om det tryck vi själva lägger på fåren, kan vi ofrivilligt komma att pressa dem mot hunden istället för att hjälpa hunden att balansera upp dem. Termen tryck (eller press) används också ofta för att beskriva förarens tryck gentemot hunden. Då oftast i fråga om röst, kroppsrörelser eller placering som en hjälp att få hunden att agera på ett visst sätt i en viss situation.
Tryck hos själva hunden är dess förmåga att sätta djur i rörelse. Om vi tänker oss att hunden har uppnått balanspunkten och jämnvikt etablerats, måste sedan hundens tryck på fåren öka för att den ska kunna sätta dem i rörelse. Har inte hunden tryck nog att flytta djuren, kommer dessa inte att röra sig. Trycker hunden på för kraftigt, kan den komma att skrämma djuren och kanske splittra flocken. En bra hund anpassar självmant sitt tryck utifrån vad de olika djuren och situationerna kräver. Ibland måste hunden släppa en del på sitt tryck för att djuren ska våga gå undan från den.
När man talar om olika hundars tryck nämns ofta hur långt ifrån hunden arbetar, dvs på vilket avstånd hunden kan befinna sig från flocken och ändå påverka den. En hund som kan kontrollera och flytta djur på långt avstånd sägs ha stort tryck och en hund som måste komma mycket närmare innan djuren reagerar, menar man har ett mindre tryck.
Men avståndet till fåren handlar inte bara om det tryck hunden utövar, utan styrs också av fler faktorer så som hundens arbetssätt, rörelser, erfarenhet samt de svår definierade egenskaperna som mod och pondus. Många som sett en ung, oerfaren hund valla, vet att de ofta kan påverka fåren på ett rätt långt avstånd så länge de är på en öppen plats. Unghundens ofta hetsiga rörelser, överarbetande och spända uppträdande, får lätt djuren att ta det säkra före det osäkra och de ser till att hålla ett stort avstånd till den heta hunden. Om samma hund däremot måste pressa in fåren i ett litet utrymme, kan det visa sig att fåren inte alls kommer att gå undan för hunden som nu kanske kommer att bli attackerad av fåren istället. På samma sätt kan en lugn, trygg hund som har självförtroende och pondus, arbeta nära djur utan att störa eller oroa dem, och fåren kommer ändå att flytta sig för hunden i svåra situationer.
Eye, koncentration och förutseende.
En arbetande vallhund måste ha åtminstone en viss mängd ”eye” och det är något han måste vara född med. Eye innebär inte enbart att hunden stirrar på djuren, det är mycket mer än så. Vad vi kan se utifrån hos en hund som visar eye är en mer eller mindre hukad kroppsställning, smygande rörelser, en sänkt svans, en blick och attityd som utstrålar stark koncentration. Man brukar säga att hundens eye till viss del har en hypnotisk effekt på fåren. Hundens eye är också vad som håller den tillbaka och skapar avstånd till djuren och får den att känna av gränsen där dess rörelser påverkar men inte skrämmer djuren. Utan eye skulle hunden inte kunna känna av den optimala placeringen i förhållande till djuren.
Mängden eye varierar mycket mellan olika individer och hundens grad av eye likställs ofta med dess grad av koncentration i arbetet. I aveln är det inget mål att uppnå så mycket eye som möjligt, utan man strävar efter en optimal nivå av egenskapen. En hund med för mycket eye kan låsa sig och bli orörlig. Riktigt extrema eyehundar har så mycket koncentration och så mycket överdriven djurkänsla att de inte vill flytta djuren utan helst bara ligger still och fixerar dem med blicken. En vallhundsförare jag lyssnade på en gång beskrev de extrema eyehundarna som ”hundar som hellre kryper runt i dikena än riskerar att störa djuren”. En hund med så mycket eye är självklart svår att arbeta med och inget man önskar sig och det är just därför mycket sällan man stöter på dessa hundar idag i rasen. Hundar som ligger åt den för höga graden av eye kan vara långsamma att reagera på förarens kommandon och de kan vara svåra att få att sätta igång orörliga får.
Hundar med för lite eye har lättare att tappa koncentrationen på sitt arbete. De kommer också att få använda sin kropp mer och röra sig mer för att flytta och styra djuren vilket inte är optimalt. Hunden kommer ha mycket svårare att med små medel flytta och kontrollera djuren och när det kommer till att hålla upp enskilda djur, kan hunden inte klara av det om den inte har eye, koncentration och djurkänsla nog. En hund med för lite eye kommer att kräva mycket mer kompensation från förarens sida (hur vi hjälper hunden genom att styra den) för att samma arbete ska kunna utföras.
Förutseende är enkelt beskrivet hur bra hunden är på att läsa fårens intentioner redan innan de rör sig. En hund med väldigt stort förutseende eller stor djurkänsla kan vara svårare att få att lyssna på förarens kommandon i situationer när dessa kommer att gå emot vad hundens instinkt säger den. En hund med för lite förutseende kommer att placera sig fel, tappa djur och orsaka en massa onödigt extraarbete.
Hur testas egenskaperna?
Den som läst så här långt undrar kanske nu -men hur testas och utvärderas alla de här egenskaperna? Självklart främst i praktiskt arbete, men ända sedan ISDS -the International Sheep Dog Society- skapades i början av 1900-talet har tävlingar med vallhundar ansetts vara en viktig del i utvecklandet av border collien som ras. Men det får bli ämnet för ett annat framtida blogginlägg -hur det går till på vallhundstävlingar!
Avslutar med en film som visar en av våra hundar, Race, under lite praktiskt jobb för två år sedan:
