I huvudet på en domare

Jag är ju domare (eller ”dummare” som en del skämtsamt brukar säga). Jag dömer både bruks och lydnad och tycker det är jättekul! Dessutom lär man sig otroligt mycket när man bedömer olika ekipage. Toppen ju!

Roligast är nog ändå brukset. Om jag måste välja alltså. Tror det beror på att det är så otroligt varierat eftersom hundarna (och förarna för den delen) måste hålla ihop i så många olika delar och under så lång tid (en brukstävling tar ju i princip hela dagen). Brukstävlingar består dels av ”skogsarbetet” (sök, spår, rapport) och dels av uppletande av föremål och dels av lydnadsmoment på appellplan. Ofta ser man hundar som är duktiga i skogsarbetet men sen inte håller ihop på lydnaden eller tvärtom – grym lydnad men missar en figge i söket. Det är helt enkelt ganska svårt att få alla bitar på plats under en o samma dag! Sen är ju lydnadslydnaden inte så dum den heller om jag ska va ärlig. Man får se väldigt många duktiga ekipage som lagt ner massor med timmar för att få till det ”perfekta” momentet. Lite petigare bedömning (man drar generellt mer för missar i lydnaden än vad man gör i brukset).

På tal om ”perfekt” moment. Det är inte säkert två domare ger exakt samma betyg för ett utförande. Det är nämligen så att i alla bedömningssporter så har man vissa saker att ta hänsyn till – vissa fel ger vissa maxbetyg (man SKA exempelvis dra av 2 enheter om hunden snuddar i hopphindret när den hoppar över) men sen finns det även något som kallas ”domarens fria skön”. Detta betyder att jag som domare kan dra hårdare för något som jag personligen tycker är viktigt i det aktuella momentet. Detta måste såklart vara i proportion till maxbetyg och annat men det är ändå fritt för mig att tycka att en hund som bara ”pyttelite” skuttar i det fria följet med automatik får 9,5 medans det för en annan domare kan vara så att denne tycker att det där ”pyttelilla” var inget att bry sig om. Båda har rätt. Jag har min idealbild och den andra domaren har sin idealbild. Båda har rätt.

En annan sak som ofta slår mig är att det är extremt lätt att sitta på altanen/läktaren och tycka o tänka om hur domaren dömer. Så är det även för mig när jag kollar på nån sport på TV så jag förstår absolut! Det man ska ha klart för sig är dock två saker: 1. Man ser/hör inte allt när man sitter 50 meter bort. 2. Domaren måste ha en fruktansvärd massa regler o maxbetyg i huvudet så det kan hända att det under tidspress blir fel. Ingen är ofelbar. Inte ens domare.

En tredje sak som slår mig när jag är ute och dömer: Jo, det spelar roll hur du beter dig! Varför tror ni utställningsmänniskor hela tiden ler och dessutom är noga med klädseln? Varför tror ni gymnaster ler med hela ansiktet när de avslutar programmet? Varför tror ni konståkare ler trots att de precis har missat en ”dubbel-axel”? Jo, för att det KAN EVENTUELLT påverka betyget. Nej det SKA inte påverka betyget men det KAN påverka betyget. Det hela fungerar så här: Domare är människor, människor påverkas av hur de blir bemötta av andra människor, domare är bättre än ”vanliga” människor på att stänga av sånt men domare är trots allt inte mer än människor. Som exempel: Hunden skuttar ”pyttelite” i det fria följet. Föraren har gett ett allmänt positivt intryck  och ser allmänt trevlig och sympatisk ut. Tror ni det, omedvetet hos domaren, är lättare att förbise det där pyttelilla obetydliga skuttet jämfört med om föraren redan från lottningen var allmänt otrevlig och tvär? Som sagt, domare är bättre än ”vanliga” människor på att stänga av sånt men domare är trots allt bara människor, dvs det är dumt att chansa.

En fjärde sak: Det är väldigt många tävlande som inte kan reglerna tillräckligt bra. Detta förvånar mig ganska mycket. Kan förstå det lite grann i de lägre klasserna men det händer relativt ofta även upp i högre klasser. Lite onödigt tycker jag nog. Å andra sidan är det väldigt tydligt när erfarna förare tävlar och då menar jag de som är erfarna OCH kan reglerna. Ofta är det dessa som tar hem guldmedaljen. Hur kan det bli så? Jo för om man kan reglerna så vet man vad konsekvensen blir av sitt eget agerande. Ett typexempel är ”hopp över hinder”. Hunden ska, ifrån förarens sida och på kommando, hoppa över ett hinder, på kommando sätta sig ner på andra sidan och sen på kommando hoppa tillbaka och sätta sig på förarens vänstra sida. OM det nu skulle vara så att hunden stannar på andra sidan men inte sätter sig ned (den står upp istället). Då är det jättevanligt att oerfarna förare omigen kommenderar hunden till sitt. Problemet med detta är att hunden har redan fått en 8:a (”sitter ej”) och om föraren sen kommenderar hunden så blir det ett extra kommando, dvs betyget kommer bli 7 (i brukset). Hade föraren skippat att kommendera så hade det blivit en 8:a istället för en onödig 7:a. Det ger ganska stor skillnad när koefficienten är hög (lite olika beroende på klass). Onödigt!

En femte sak: Påminn inte domaren om felen som sker! Jättevanligt att föraren högt och tydligt ”pratar med hunden” om felen den gör. Detta är garanterat för att på nåt sätt ursäkta att det blir fel men varför!? Har ni någonsin sett en fotbollsspelare högt o tydligt skrika ”NU VAR JAG NOG OFFSIDE!”?? Nej såklart inte. Vi domare ser det mesta. Är det nåt vi missar så låt oss missa det! 🙂

Summa summarum: I bedömningssporter är det domaren som dömer och det kan skilja sig något, inte mycket men något, mellan olika domare beroende på ”domarens fria skön”. Läs på reglerna och lär dig dem utantill! Det är oftast den som räddar poäng som vinner. Att tävla är ett spel, dvs var trevlig och basunera inte ut dina eventuella misstag förrän betyget är satt.

Dum, domare, dummast,

:)magnus

Lämna en kommentar

X