Bea: Livet med hund och småbarn

När jag fick mina barn så var mitt första mål att hunden skulle vara snäll mot barnen och barnen mot hunden, det skulle finnas en ömsesidig respekt i deras relation. Det är något som jag ändå tycker att jag lyckats bra med. Det märks otroligt tydligt att Rolle är MYCKET mer försiktig när han leker tillsammans med barnen än med andra vuxna. Samt att vuxna kan han gärna hoppa upp på, vilket han tyvärr ofta får en positiv respons på i form av kel och smek av vuxna, men han hoppar inte ens på okända barn som springer och håller hans leksak över huvudet. Utan när barnen håller leksaker, även om han höll den först, så backar han av oavsett om jag är i närheten eller inte.
Rolle och Lovisa
Jag känner verkligen att det lyckats med att barnen och hunden har den ömsesidiga respekt jag önskat, även om barnen har kvar att jobba på så att säga ? Men då är det nästa mål som jag var mindre förberedd på, jag ville att alla skulle få det dom behövde i form av metal och fysisk aktivitet. Trots att alla i princip sa att jag inte skulle ha lika mycket tid med hunden när jag fått mina barn så tyckte jag detta var en överdrift, det gör jag inte nu… Hjälp vad tiden bara försvann och med ett ”dagtidsjobb” som arbetsterapeut, ett företag med Hundskola och nu även HundLoggen så sprang tiden iväg. Och däröver så har även min sambo eget företag som han lever på, vilket innebär mycket övertid och jag hjälper honom lite med pappersarbetet… Så slänger vi dessutom på att hinna vara med barnen, inte bara ”ta hand om” utan faktiskt hinna umgås med dom och sen träna hunden och kanske sig själv. Det har vart en omöjlig balans som jag inte lyckats knäcka och det är alltid någon som har ”dragit det korta strået”. Det som rök först var att umgås med sambon, det blev lite byte av stafettpinne i dörren. Men det kändes fruktansvärt tråkigt efter en stund så man knappt längre kände den man bodde med. Så då blev det ett stort indrag på hundträning, vilket resulterade i att jag blev väldigt deppig och omotiverad i det mesta. Det är i hundträning som jag får mycket av min energi. Så de fösta åren har verkligen vart en ekvation som jag och sambon inte kunnat lösa.
Rolle och Alexandra 2015 när Rolle precis fått flytta in till oss. De var som två magneter, alltid på samma ställe. På bilden ligger Rolle och tuggar ben som Alexandra hjälper till att hålla åt honom…  ??❤
Nu ser jag ljusning i den punkten. Också något som många säger, det blir bättre när de blir äldre. Och DET ÄR SANT! ? Förra veckan så började min barn säga att de ville gå till lekparken och jag höll på att packa upp mycket och fixade eftersom vi ganska nyligen flyttat så jag var väll inte jätte motiverad till det. Min äldsta dotter Alexandra ser ju igenom det på mig och vet precis hur hon ska motivera mig och säger ”mamma, det är okej om du vill ta med godis till hunden och träna”. ❤
Och medan de lekte tränade jag Rolle en snabbis! ? Den yngsta vart 2 år i Mars så henne behöver man ju ha lite extra koll på men det är stor skillnad nu jämfört med för ett år sedan!
Så nu fortsätter jag pussla men det är definitivt lättare och jag får oftast sova om natten så jag är människa dagen efter, också en ”överraskning” som ”alla” varnade för. ?
Nu sätter det av mot nya mål då Rolle börjat lyssna mer på Alexandra, så nu börjar vi även träna att de ska fungera att Alexandra kan börja styra Rolle. Har inte startat med detta tidigare då jag känt att det på ett sätt vart bra att Rolle ”stänger av” när de tjatar på honom, vilket han fortfarande gör med två åringen. Men Alexandra börjar få mer och mer inflytande över Rolle så nu ställs vi inför utmaningen att lära henne hantera Rolle på ett sjyst och bra sätt, vilket borde vara min starka sida men det får tiden utvisa ?

Lämna en kommentar

X