I morgon ska det bli årsdebut på tävlingsbanan! Flynn ska starta i HTM 3. Det blir första gången vi ska testa att lägga in två av de förändringar i programmet som jag jobbat med sen efter SM. Det ska bli mycket spännande att se hur pass det fungerar i tävlingsmiljö och i skarpt läge både för mig och för Flynn! Att börja ändra i ett HTM-program är lite som att starta en kedjereaktion: byter man en position HÄR är hunden vips på en annan plats DÄR och sen visar det sig att då kommer vi inte vara HÄR på planen utan DÄR och DÅ faller vips den gamla planen som ett korthus! Det ska bli skitspännande att se hur bra jag klarar av att både se till att vi hamnar på rätt plats och att vi gör rätt. I värsta fall blir vi väl felvända mot domarna, men det har jag ju övat mig på med besked på ett EM till och med så det vet jag att jag klarar av utan att behöva gömma mig 😉
(Om man hamnar fel på ett EM är det bara att köra på och showa! Räckte ju till en 17:e plats ändå trots att domarna nog ville se hunden och inte min bak! ;-))
Jag tycker det är synd att så många stressar upp sig orimligt mycket över att tävla. Nervös tycker jag att det hör till att man blir, det blir jag också och helt utan nerver skulle vi ju prestera sämre. Och handen på hjärtat, lite spänning ska det ju vara! Vore det helt sak samma för oss hur det gick och hur det kändes, då tror jag vi skulle bli uttråkade. Jag skulle i alla fall bli det! Jag VILL att det ska kännas häftigt och speciellt att tävla och vinna! Annars kan man ju lika gärna stanna hemma och spara sina pengar.
Däremot tycker jag att det är viktigt att se tävlingarna i sitt rätta perspektiv: de är bara en test eller en utvärdering på hur långt vi kommit hittills i vår utveckling, utifrån dagens förutsättningar och min och hundens dagsform. Var vi är i träningen kommer också att spela roll: är vi i en uppbyggnadsfas där jag vet att en del saker ännu inte kan förväntas sitta riktigt eller är vi i en fas där vi försöker formtoppa? Det går inte varken för människa eller hund att alltid prestera på topp (den som gör det, tävlar troligtvis på en för låg nivå, dvs man toppar ideligen bara för att man antingen inte har hårdare konkurrens omkring sig eller för att man tävlar på en nivå där momenten och klassen i sig inte är utmanande nog tänker jag) och vägen till att kunna prestera riktigt bra ligger ofta i att både våga tro att man kan vinna -men minst lika mycket i att man inser att ibland kommer man sist men att oavsett om vi vann eller kom sist så är det bara en enda tävling. Ett enda resultat. Det säger kanske en del om hur långt vi nått hittills, men det säger otroligt lite om hur långt vi KAN nå.
Jag gillar när oddsen ser ut ungefär så här: ”Det KAN gå!” Med det menar jag att det finns en teoretisk chans att vi ska lyckas (lyckas sätta de poängen jag vill nå eller klara av alla momenten eller placera oss eller vad ni målet kan vara) MEN att vi kommer få bita ihop och verkligen anstränga oss för att göra det. Då presterar jag oftast som bäst och tycker det är roligast. Det KAN gå! Hoppfullt, taggande och lite jävlar anamma i det uttrycket! Jämför om man hamnar i tanken ”Det MÅSTE gå!”. Då har tävlandet blivit en press, det är då man hamnar i negativa tankar, oroar sig för resultatet och vips inte fokuserar på det man VILL lyckas med utan istället börjar höra den inre rösten tjata om saker som ”vi MÅSTE klara minst xx poäng”, ”vi MÅSTE placera oss lägst x” etc. Hamnar man där, är tävlandet inte roligt och som ett brev på posten brukar allt fler saker börja låsa sig, man presterar sämre, får än mer katastroftankar (”Vi MÅSTE se till att vi inte kommer sist i alla fall!!!”) och så är den negativa spiralen igång!
Jag tycker det talas kanske lite för mycket om målet som en plats, dvs VART man vill ta sig. Det är kanske inte så konstigt, det är ju konkret och mätbart och enkelt att sätta upp sånna mål. ”Bli uppflyttad”, ”Kvala in till SM” etc. Jag tror vi däremot oftare borde fråga oss om VARFÖR vi vill ta oss dit. Inte prata så mycket om slutmålet men mer om varför vi valt just detta mål. Vet du ens varför du säger att du vill kvala till SM eller är det något som bara blivit ett mål så att säga? Är det ens ditt mål?
Mål behöver man också se över och revidera med jämna mellanrum. Är detta fortfarande ett mål för mig? Varför? Vill jag detta fortfarande eller säger jag det bara av gammal vana?
Så, i morgon är det tävlingsdags. Mitt mål med tävlingen är: Att utvärdera mina förändringar i programmet och få feedback på hur jag ska gå vidare med träningen. Att få öva mig på att gå ut och visa upp saker som inte är klara (nyttigt!). Att ge Flynn fler bra erfarenheter och att vi tillsammans ska åka från tävlingen lite klokare och med lite mer erfarenhet än vi hade när vi åkte dit. Utöver det tänker jag ha en trevlig eftermiddag och få inspiration från andra tävlande. Lagom mycket nerver hoppas jag också att jag får öva mig på att hantera!
Vad jag INTE kommer att göra är att hetsa över resultatet. Det är bara en tävling. Går det åt pipsvängen kommer Flynn fortfarande älska sin matte ändå. Det är inte här och nu vi ska prestera som bäst. Men visst, en liten del av mig kommer automatiskt att tänka: ”Det KAN gå!” 😉 Det är ju det som är så ballt med att tävla!
