Först och främst – grattis!
När jag blev gravid och under många, många veckor under graviditeten, så googlade jag tusen saker. Jag ville veta allt från bebisars utveckling till vad som är de bästa nappflaskorna. (Svar: det beror på barnet, och det kan man inte veta förrän man får det. Typiskt…) Denna artikel ska handla om en googling jag inte fick så bra träffar på. Nämligen hur tusan man introducerar hunden för en nyfödd.
Det är ju en stor förändring för hela familjen att få barn. Och jag ville ju självklart veta hur man skulle göra för att få det att gå så smärtfritt som möjligt. Jag tänker punkta upp de vanligaste tipsen här nedan och skriva vad jag tyckte om dem!
- ”Ta med en filt hem från BB och låt hunden lukta på den innan ni kommer hem med själva bebisen.”
Jag gjorde inte detta. Men det beror främst på att min hund var otroligt medveten om min graviditet väldigt länge. Han, som aldrig varit en kelgris med mig, lade sig plötsligt gärna med hakan på magen. Han blev väldigt närgången överlag, och då kände jag att han inte behövde den påminnelsen faktiskt.
Det var ganska roligt, för när vi kom hem och hade landat lite så kom min mamma med vovven och han blev superglad att se mig och husse. När han såg bebisen var det som att han bara ”jahaaaaa”. Han kopplade liksom ihop det, kändes det som. Detta är ju olika från hund till hund men jag tänker att de känner så sjukt mycket ändå, hormoner och man möblerar grejer, så de fattar ju att någonting är på gång ändå.
- ”Lämna aldrig barn och hund obevakade tillsammans.”
100% viktigt. Alltså, en helt nyfödd är ju bra på det viset att de till exempel inte flyttar på sig och inte kan nypas och sådant, men ändå – chansa inte! Lika bra att få in vanan. Min bebis ville inte vara någon annan stans än PÅ mig eller sin pappa, så då blev det inte ens någon grej i början. Men ju mer de kan ligga själva, desto mer får man tänka på detta. En olycka sker så sjukt snabbt. Många varnar bara för bitande hundar i detta sammanhang, men tänk på att klor kan rivas precis som att bebisen kan skrämma hunden om den plötsligt börjar gallskrika. Det handlar alltså inte bara om bett, utan många andra, mildare, saker.
- ”Glöm inte bort hunden! Gör saker tillsammans!”
Såhär: jag var helt sjukt trött efter förlossningen. Som sig bör! Sen med alla hormoner och att ta hem en pytteliten människa som inte kan dygnsrytm gör ju inte att man blir piggare. Så ta det lugnt! Hundar pallar att man inte underhåller den exakt lika mycket den första tiden. Man kan göra annat än att gå långrundor. Din partner får hjälpa till även om hen inte vanligtvis är den som sköter hunden.
Sedan, efter några veckor (olika från person till person), kan du förhoppningsvis börja gå promenader och träna igen. Men ta det lugnt. Första tiden är omvälvande som det är, lägg inte på press om att köra spår varje helg bara för att inte ”glömma” hunden. Min hund är åtminstone sådan att han visar med all önskvärd tydlighet om han skulle känna att han fick dåligt med uppmärksamhet 😉
Vill också säga att allt kommer inte att bli som vanligt, för någon av er. Och det är en bra sak! Försök att istället för att sträva efter det, börja sträva efter att hitta nya sätt, nya vanor och så vidare. Snälla, NI har en bebis nu! Klart att saker blir annorlunda!
- Låt hunden nosa när ni kommer hem! Ställ bara ner babyskyddet och lägg dig inte i så mycket.
Okej, bra tips för folk som är lite mer… eh, avslappnade, än jag. Jag var livrädd för detta. Alltså, min hund är ju gärna på besökare och jag kände att om jag skulle sätta ner babyskyddet så skulle han trampa bebisen i nyllet. Jag gjorde så att jag matade bebis samtidigt som vovven kom istället, för då visste jag att den skulle vara tyst = inte skrämmas. Och dessutom var den ju nära mig, så jag kunde ha koll. Min hund var mest intresserad av mig, men märkte verkligen direkt att det var något som var annorlunda. Så han var försiktig. Jätteskönt!
Mitt tips är att om du som jag inte riktigt tror att du kan sätta ner babyskyddet helt odramatiskt och låta din hund gå fram – tänk om. Man måste inte! MEN: tänk på att om du puttar bort hunden eller håller den hårt från att nå fram, så kommer det med stor sannolikhet bli jobbigt. Då är det bättre om du kan ge något tuggben eller ett godissök precis när mötet ska ske, så kan den lugna ner sig lite.
Och några andra saker jag själv kommit fram till:
- Mår hunden bra, kommer det givetvis vara lättare. Alltså, se till att den är frisk, väl utfodrad, rastad och allt sådant innan mötet äger rum.
Det kan också vara skönt att låta veterinären undersöka hunden en tid innan. Om det skulle vara något kan det vara lättare att åtgärda innan bebisen kommer. Jag kände åtminstone att det skulle vara jobbigt att släpa med bebisen till veterinären.
- Kan hunden inte gå fint i koppel innan så kommer den inte att gå fint bara för att den går bredvid en barnvagn. Så börja träna koppelvett innan vagnen kommer in i bilden.
Samma med massa andra grejer också. Om hunden hoppar på folk nu, så kommer han inte MAGISKT att sluta med det. Gör en lista på saker du tycker är jobbiga, eller som bara inte kommer att fungera när bebis är med, och börja beta av grejerna tidigt.
- Har du en bajsätare? Blöjhink med ordentligt lock kan vara en trevlig investering…
Jag har en liten hund, som dessutom är lite fin i kanten, så jag hade inte detta problemet. Men min förra hund var en äckelhund av rang, och ofta när jag stor och bytte blöja nummer 7 för dagen slog det mig att han lätt hade kunnat ha ett party vid skötbordet… Inte kul!
En sak till: detta är ingen föräldraskapsblogg, så klart, men jag vill ändå skriva lite allmänna tips om den första tiden.
För det första, det är en knäpp tid. Och du kan omöjligt veta innan hur er bebis kommer att vara. Min hade kolik, och barnets pappa började jobba dagen efter födseln. Jag hade en fyra dygn lång förlossning så jag var trött och jag avskydde BB så vilade inte upp mig där. Det var jättejobbigt – men det går. För det måste gå. Gör det som måste göras. Om du kan och vill så ta all hjälp du kan få. Från partner, mor- och farföräldrar, vänner. Låt dem gå ut med hunden eller låt dem ta bebisen så du kan göra det om du hellre vill det. Folk vill hjälpa till. Låt dem!
Tagga ner! Återigen, du kan inte veta innan. Ta det som det kommer. Detta var sjukt svårt för mig som ju vill kontrollera allt och veta allt och så. Men barn är ju roliga på det viset, man lär sig släppa det där och bara hänga på. Det är som att ha en liten, liten konstig chef helt plötsligt som bara bestämmer allt. Häng på! Är bebis missnöjd, då är alla missnöjda. Så man gör allt för att bebis ska vara nöjd!
Angående tiden innan så har jag redan skrivit att man inte kan veta. Men man kan förbereda vissa saker. Jag lagade mat under graviditeten som jag frös in. På så vis skulle jag slippa behöva åka och handla och laga mat och sånt. Bra tanke! Jag har fortfarande inte ätit dem för det visade sig att jag inte trivdes med att vara hemma och inomhus hela tiden så jag ville faktiskt ut och handla. Till exempel. Igen – man kan inte veta innan. Men det är skönt att vara förberedd om det nu skulle bli så att man inte vill ta ett endaste kliv utanför dörren den första tiden. För det är också helt okej.
Jag hade väldig tur som inte fick några komplikationer under förlossningen. Jag hade också turen att få en frisk bebis. Jag var bara skittrött, och det räcker visserligen för att man ska skita i allt förutom bebisen. Man får! Men det jag vill ha fram är att jag väldigt tidigt började återgå till mitt ”vanliga” liv. Alltså, jag kunde köra barnvagn väldigt kort tid efter hemkomsten, även bära i sele och sjal. Det hjälpte jättemycket! Jag kunde träna hund lite smått också, för helt plötsligt var magen borta och jag kunde röra mig. Så jag gjorde det. När bebis var knappt 3 månader gammal så tävlade vi rallylydnad, till och med (och vann klassen!). Så var det för mig och det passade mig. Det behöver inte passa dig. Jag tyckte dock att det var en skön tanke – att anpassa barnet efter mitt liv snarare än att anpassa mig själv. Tro mig, man anpassar sig ändå. Det är absolut omöjligt att träna hund om barnet är hungrigt till exempel. Imponerande starka röster, har de där små 😉
En sista tanke: NI ska få barn. Inte du, inte du och din partner. Ni. Alla, hela familjen. Alltså hunden med. Hunden ska få ett ”syskon”! Tänker du så, kanske det blir lite lättare. Det hjälpte i alla fall för mig.
Lycka till!
Lilly
