Det finns ett underbart citat som brukar tillskrivas Henry C Link som lyder ”While one person hesitates because he feels inferior, another is busy making mistakes and becoming superior”. Jag gillar det citatet! Utan att våga ge oss på saker som vi egentligen ännu inte kan, inte är 100% klara för -hur ska vi någonsin kunna komma vidare? Det har genom åren blivit allt klarare för mig att det jag lär mig mest av är inte att fega och vänta och hålla mig till det 100% säkra och trygga, (är det 100% säkert att jag kommer att lyckas så är jag på fel plats – för den nivån är jag uppenbarligen redan klar med i sånna fall!), istället är det när jag gett mig in på saker jag inte riktigt vågar, på en nivå som vi inte riktigt är klara för än, som det verkligen har hänt saker. Det har varit spännande, utvecklande och vips har man flyttat sina mentala gränser för vad man tror sig klara av! Inte minst har jag också insett att en och annan vurpa på vägen faktiskt inte är så mycket att oroa sig över, det finns alltid nya chanser längre fram och vad vi klarade av idag sätter inte gränserna för vad vi kan klara av i morgon eller nästa år.
Starten på OEC Open European Championship i heelwork i Tyskland 2014 var definitivt ett sånt skutt utanför ”komfortzonen” . Jag kunde hängt upp mig på att vi inte var klara, att vi inte var i närheten av att vara på EM-nivå (herregud det var ju både mitt och hundens första tävlingsår i den grenen!), jag kunde funderat på ”men hur ska det se ut och vad ska folk tänka” -eller så kunde jag åka dit, göra vårt bästa och lära mig massor på kuppen! Jag valde det sistnämnda och det är fortfarande ett av mina roligaste minnen från hundtävlandet att gå in på den stora arenan ihop med Fonzie. Och vips kändes den nivån inte omöjlig! Jag är övertygad om att den starten också i hög grad bidrog till att vi senare tog silver på SM samma år: vi hade redan varit ute på något större och vi visste att vi kunde! På samma sätt la det silvret på sätt och vis grunden för Flynns och min bronsmedalj på NM förra året. Ny hund visserligen men jag visste nu att jag kunde prestera på mästerskap. Sen är det alltid upp till domarna och hur bra medtävlande presterar, visst, och allt kan hända, ibland skiter det sig, men mentalt fanns det inte någon gräns för att vi skulle kunna vara i final kände jag när jag åkte till NM.
En liknande ”out of the comfortzone” var starten jag gjorde nu i helgen som var. Jag och Zin hade anmält oss till IK II (typ högsta klassen i vallning) i Häckeberga som är känt både för sin fantastiska natur och sina utmanande banor. Tävlingarna där är något extra! Krille hade varit där och tävlat tidigare i år och hans beskrivningar fick mig att både bli avundsjuk på att jag själv inte kunnat starta (jag jobbade) samtidigt som jag en stund kände ”men alltså jag kommer aldrig komma till den nivån, jag kan ju träna så sällan och på alldeles för små utrymmen där det inte går att göra så mkt, hundstackaren är ju inte van vid att vara mer än 100 meter bort typ!”. Och gnälla löser ju många problem, inte sant!? Men så växte hornen ut och så tänkte jag att om jag anmäler mig så har jag i alla fall en chans att få testa på, blir det för svårt så bara bryter vi och går av.
Sagt och gjort! Och jag är så sjukt nöjd att jag gjorde det! Vi kom med bägge dagarna och det gav mig och Zin en massa erfarenheter. Jag fick ett bra kvitto på vad hon kan, vad jag kan, vad vi kan tillsammans och vad vi måste lära oss mer av. Framför allt fick jag en bra påminnelse om att resultat och placering i listan inte alltid säger så mycket om prestationen. Vi tog oss runt bägge dagarna och jag var ffa dag ett galet nöjd med hur Zin gick. När jag gick av banan den dagen tror jag att jag var snudd på gladare än vinnaren trots att vi väl hade nästan hälften av poängen haha! Så otroligt stolt över vad Zin presterade utifrån hennes och mina förutsättningar och det är det enda man kan tävla mot egentligen -sin egen utveckling. Om vi klarar av detta så här pass NU, då är det tusan inte omöjligt att klara av detta riktigt BRA när vi har fått mer erfarenhet och träning! Så att ge sig på något som är för svårt kan vara bland det bästa för att höja ribban och flytta sina gränser.
Väntar man tills allt är ”perfekt” är risken stor att man blir kvar på för låg nivå, för om man bara kan tillåta sig själv att prestera ”perfekta” resultat, då kommer man fort att börja fega ur och hålla sig på en nivå där man inte riskerar något. Problemet är bara att den nivån tenderar att sjunka allt mer… Jag tror istället på att ge sig på det man ännu inte riktigt kan, i stil med ”det blir svårt, men det KAN gå!”, vågar man det så är man framgångsrik helt oavsett var man hamnar i resultatlistan!
Så här såg dag 1 ut och jag är fortfarande galet stolt över min lilla hund utifrån våra förutsättningar.
Krille och Räkan som ju kan mer dammade dessutom in en 6:e placering och därmed fler SM-poäng. Nu ligger de på plats 37 på rankingen, klara för kvarts-SM och så håller jag tummarna för att de ska hålla sig kvar även till Agria Cup. Nu behöver de sämst en 7:e plats för att kunna höja sitt snitt mer.
