Jag har under flera månader funderat hit och dit och låtit beslutet mogna fram men har nu slutligen bestämt mig: Fonzie kommer att pensioneras från fortsatt tävlande. Jag hade länge siktet på att bara han blir frisk efter den otroligt långdragna njurbäckeninflammationen så skulle vi börja träna igen med sikte på att nästa år kunna göra allt det som vi tyvärr missade det här året, men efter att Fonzie varit avställd i tre månader nu så känner jag att nej, han får fortsätta livet som pensionär istället. Han är visserligen friskförklarad nu men jag kan se att sjukdomen tagit på honom, jag tror han fått smärtminnen och en förväntan att vissa rörelser kan göra ont. Skulle säkert med tiden gå att få bort den förväntan men… han är snart 10,5 år, han börjar få grumliga ögon och bitvis upplever jag att han inte ser lika bra längre. Och så har han sitt hjärtfel som än så länge inte kräver någon medicin men jag vet hur himla trist det är att vara mitt upp i en tävlingssatsning och vips inse att vi får lägga av för att hjärtat nu kräver hjälp. Då slutar jag hellre nu när både han och jag redan är inne i tänket att vi bara går promenader, tränar småsaker för skojs skull och myser ihop. Vi hade ett träningspass nu innan julen här hemma i mitt nya träningsrum där han var så otroligt glad och sprallig och det kändes som att det var då beslutet slutgiltigt föll på plats: det räcker att han åter igen VILL träna och mår bra, vi behöver inte sikta på något annat än så!
Fonzie har sedan han kom till mig som en het och galen tvååring lärt mig massor och gett mig så många olika erfarenheter, en massa roliga tränings- och tävlingsminnen och tusentals timmar av ”jag kan glo på dig hela dagen för du är min MATTE”. Jag har alltid sagt att Fonzie är egentligen inte någon vidare begåvad hund, det finns massor av hundar som har bättre förutsättningar både mentalt och kroppsligt än Fonzie för att bli bra tävlingshundar i de grenar vi kört, men han har en sak som slår begåvning: han har världens största hjärta, han älskar sin matte och han har under hela livet ställt upp till 100% och försökt sitt bästa. ”Hard work beats talent when talent refuse to work hard” heter det ju och jag skulle vilja påstå att samarbetsvilja och ”jag ställer upp!” klår definitivt det mesta. Även om en och annan ribba trillat ner i agilityn eller en och annan skylt drabbats av ett utsvängande bakparti i rallyn genom åren.
Fonzie har låtit mig stå som segrare i vallning, agility, rallylydnad och heelwork to music. Vi har tävlat på tre SM och ett EM. Fonzies sista tävlingsår var han uttagen till SM i både rallylydnad och heelwork, uttagen till landslaget i heelwork och uttagen till AFEC i heelwork. På sätt och vis fick han sluta på topp trots att sjukdomen satte stopp för mästerskapsstarterna detta år. Vi gjorde fyra starter i HTM i år med placeringen 1:a, 1:a, 1:a, 2:a. Av åtta starter i rallyn i år placerade vi oss på pallen 5 gånger (2-1-3-2-1) innan sjukdomen slog till. 2013 var Fonzie 2:a i Årets Rallyhund i Sverige och i år blev han 6:a i Årets Hund i heelwork. Ett silver på SM i HTM 2014 och en 17:e plats på EM i HTM i Tyskland samma år. Har tagit 100p i samtliga rallylydnadens klasser, RLD M. Championat i HTM och 13 cert på 15 starter. I vallningen är han gk vallhund, flertalet 1:a pris i IK I och ett par pallplaceringar + två segrar i IK I, tävlat Fårfor Cup och inkvalad till Canami Cup. I agilityn hade han pinnar och segrar i hoppklass 2 respektive agilityklass 1.
Siffror och statistik säger dock kanske inte så mycket utan när jag tänker tillbaka är det mer på känslan av att få tävla ihop med Fonzie, att få gå ut som ett TEAM och lösa saker tillsammans. Jag är också så otroligt glad och tacksam över alla de personer som genom åren kommit fram och berömt min hund och berättat hur roligt de tyckt att det varit att se oss tävla ihop oavsett vilken gren vi startat i. Några har tackat för inspiration och sagt att vi hjälpt dem på olika sätt i deras eget tävlande. Ni ska veta att ni är en STOR del av mina finaste tävlingsminnen! Tack!
Jag väljer att avsluta det här inlägget med ett citat från Anja Christiansen, regerande världsmästare i heelwork to music, som jag hade förmånen att bli dömd av en gång hösten 2014. I sin kritik från tävlingen skrev hon bland annat: ”…well performed precise routine with a dog/handler working as an outstanding team.” Jag tror inte man kan sträva mot något finare än så, i alla fall inte i mina ögon.
Nu kommer Fonzie få fortsätta ha ett aktivt och roligt liv men utan tävlingar. Att vara ett TEAM är däremot inget vi kommer sluta med bara därför!
