Hej på Er!
”Nothing is impossible, the word itself says ”I’m possible”! – Audrey Hepburn
Jag heter Louise Jonsson och med min partner Snipe (bordercollie, 4 år) tränar och tävlar jag lydnad. Vi är stolta över att få representera Glädjeklick när vi är ute på våra äventyr och här tänkte jag skriva några rader om mina tankar kring vårt senaste – SM 2016. Tävlingslydnaden ligger mig otroligt varmt om hjärtat och Snipe har redan lärt mig enormt mycket under tiden han tassat vid min sida. Det första långsiktiga målet jag satte började som en rosa fluffig dröm, när jag köpte Snipe hade jag en dröm om att en dag starta SM. Ni vet en sån där dröm som känns näst intill omöjlig, som man knappt vågar tänka på, men kanske en vacker dag… 2015 kvalade vi för första gången och jag som redan då under vår korta karriär växt enormt mycket mentalt kände mig förväntansfull och lugn inför vår start. Vi kom 3a i kvalet och slutade som 4a i finalen, på vårt första SM. En otroligt häftig upplevelse och man kan säga att jag fick än mer blodad tand. Med det lärde jag mig också att ingenting är omöjligt, man måste bara våga tro!
”Keep your eyes on the stars, and your feet on the ground.”
För 5 veckor sedan blev jag mamma till en underbar son. Han i sig har väckt känslor i mig som jag aldrig trodde existerade, det låter klyschigt jag vet, men de flesta som blivit föräldrar vet precis vad jag pratar om. Jag fullkomligt älskar att vara mamma och njuter av både nuet och tanken på allt framtiden har att bjuda vår lilla familj på. Men nu ska jag inte skriva om hur fantastisk bebisbubblan är, även om jag skulle kunna skriva en hel novell om den?? För några månader sedan stod det klart att jag och Snipe än en gång kvalat till SM. Som gravid med beräknad födsel 4 veckor innan SM kändes det lite ovisst, men inte en enda gång tog jag ut i förskott att vi inte skulle kunna starta. Det hände inte bara en gång att jag möttes av ett sarkastiskt fniss när jag pratade om att jag hade inställningen att tävla – något som bara gav mig motivation och jävlar anamma! Jag tänkte såhär, förutsatt att lilleman kommer i tid och vi båda mår tillräckligt bra, så varför inte? Med världens bästa sambo som stöttning så valde jag att tänka positivt och se möjligheter istället för hinder. Något jag ofta gör och som jag skulle vilja påstå är en av mina styrkor som hundförare, jag ser den positiva tjusningen i de flesta utmaningar. Med förväntningar på att det kanske skulle gå så behöll jag en god peppig känsla mentalt, även om våra träningspass sista tiden av graviditeten och veckorna mellan förlossningen och SM nästan kan räknas på en hand. Realist som jag också är så förstod jag givetvis att det lika gärna skulle kunna skita sig och vi av någon anledning inte skulle kunna ta oss iväg, men då vore det väl så, inget mer med det och vad hade jag att förlora på att vara optimistisk tills jag ev skulle bli bevist om motsatsen? Nada!
Beräknat födelsedatum kom och ingen bebis ville titta ut, dagarna gick och därmed startade också nedräkningen till SM. Sex dagar efter bf kom äntligen vår lilla skatt, frisk och välmående. En nöjd liten kille som vi redan efter en vecka insåg att det inte skulle bli några bekymmer att resa med. Då var det jag då, mörbultad som man är efter en förlossning så kan jag inte påstå att jag kände mig speciellt stark. Men viljan var det inga fel på! Jag och Snipe snickelisnackade oss i form på soffan och beslutet togs, vi kör!
Väl på SM lyckades vi knipa en 7e placering i kvalet vilket gav oss en finalplats (15 av 51 startande går till final) och i finalen krigade vi på och gjorde mycket fint, resultatet hade kunnat bli riktigt, riktigt bra, men med en lite sur nolla på vittringsapporteringen halkade vi ner till 12e placering. Men förstår ni, 7e och 12e placering, SM-start och finalplats – 3 veckor efter att jag blivit mamma och med en uppladdning som definitivt inte gynnar Snipe, som är het som en stekpanna i lydnaden. Jag tror vår framgång ligger i vårt jävlar anamma, vår vilja, vår envishet och vår glädje i att jobba tillsammans. Fyra egenskaper som jag och Snipe delar. Bäst när det gäller, verkar vara Snipes motto då han i år, precis som förra året, gav allt och lite till:)
Det intressanta är dessutom att nästan alla missar vi gjorde kan jag efter lite analyserande säga med 99% säkerhet varför de blev av. Det ger mig en insikt om hur väl vi lärt känna varandra, jag och min fina kompis. Jag tror helt ärligt att de allra flesta av de missarna hade kunnat undvikits om vi haft tid och möjlighet till god uppladdning. Det är en skön känsla när man inte får en massa överraskningar längre utan för det allra mesta känner jag att jag vet precis vad jag går in med på planen, vad som kan ske och varför. Att kunna lita på att min fantastiska hund gör så gott han kan och så bra som jag tränat honom just Nu. När jag tänker på det, så känner jag hur tron på oss som ekipage växer ännu ett snäpp, jag känner mig trygg och stark tillsammans med Snipe!
Det var länge sedan jag bloggade och hjälp vad jag svamlar. Tappar min röda tråd, rotar fram den igen, svävar iväg en gång till… haha! Min poäng i det hela är egentligen att jag vill lyfta hur otroligt mycket vår egen inställning påverkar allt vi gör här i livet. Det är inte alltid lätt men jag lovar, träning ger färdighet och det gäller inte bara hundarna utan oss förare också, vår mentala styrka är många gånger helt avgörande!
”Varken du eller världen vet vad du kan göra förrän du har försökt!”
(Foto: Daniel Eidenskog)
Det ska börjas i tid sägs det, min goa son Liam har alltså redan varit med som bäste hejarklack på ett SM och har varit med på klubben ett par gånger. Att jag blivit mamma ser jag inte som något hinder i min och Snipes fortsatta resa. Ja, livet ser annorlunda ut och jag kommer med all säkerhet behöva bli duktigare på planering och effektivitet. Men är det omöjligt? Nej inte ett dugg! Vi siktar vidare och tänker fortsätta kämpa för att nå våra drömmar. I september ska vi fajtas på rankingtävling igen och jag skäms inte för att säga att det hade varit fantastiskt om vi lyckades knipa en landslagsplats till NM i Finland i december:) Ikväll tävlar vi en ”vanlig” men på sina sätt lika viktig tävling på hemmaklubben Kils BK, det ska bli så kul! Vi har några saker som behöver checkas av inför fortsatta träningen och med duktiga Lillemor Edström som domare så är jag säker på att protokollet kommer ge oss bra att-tänka-på.
Kom ihåg, vad ni än har för drömmar – Våga satsa, våga vilja, våga tro!
