Lucka 19: Nervösa träningskompisar? Hjälper eller stjälper du?

”Jag blir så nervös! Jag har verkligen jättedåliga tävlingsnerver!” Har du hört det förr? Kanske till och med sagt det själv? Inte helt otroligt! Jag har genom åren träffat många förare som pratar om att de blir nervösa när de ska tävla. Inget konstigt med det, nervositet i varierande grad tillhör tävlandet skulle jag vilja påstå. (På sätt och vis är det faktiskt en av parametrarna vi tävlar i! ) Men ibland kan det som för någon bara är ett konstaterande (”nu blev jag nervös”) hos andra övergå till att man närmast frossar i hur nervös man brukar bli och då är det dags att dra i varningsbromsen för det beteendet hjälper oss inte framåt!

Lyssna nästa gång när någon i din närhet säger att hen blir jättenervös när det kommer till tävling. Hur svarar personerna runt omkring? Rätt ofta låter svaren ”Å, jag vet, jag blir också jättenervös, det är så jobbigt, det går så bra på träning och sen på tävling så blir jag så nervös att det förstör allt” osv. Person efter person stämmer in och bekräftar hur jobbigt det är och hur nervösa de blir. Man fokuserar på känslan och bekräftar i våra svar att vi andra också tycker det är väldigt jobbigt.

Jämför nu med en förare som säger ”Jag har sådant problem med att lära min hund att sätta sig rakt, han sätter sig alltid snett i halterna, jag blir galen!”. Lyssna på hur folk svarar då. Det är sällan som människorna i omgivningen hakar på det uttalandet med ”Å, jag vet, min sitter också jättesnett, det är så jobbigt!” utan då brukar det snarare komma frågor om hur personen tränat, tips på olika metoder som föraren skulle kunna testa för att lyckas bättre, tips på instruktörer som är bra på att hjälpa till med just detta osv. Här är man lösningsorienterad i sina svar!

Och visst kan det först kännas skönt att få höra att man inte är ensam om sin nervositet (om nu någon på allvar trodde att de var det 😉 ) och visst kan det för en stund skapa en ”vi-känsla” och samförstånd om vi andra också håller med om hur nervösa vi blir och hur hemskt det är att bli nervös. Men, handen på hjärtat, är det till någon hjälp? Har föraren på något sätt blivit mindre nervös eller fått bättre strategier för hur hen ska hantera sin nervositet framöver genom vårt sätt att svara? Eller har vi kanske bara ännu mer legitimerat åsikten att ja, nervositet ÄR något hemskt och det ÄR något som förstör tävlandet?

Tänk om vi alla skulle börja agera tvärt om? Och hantera påståendet ”Jag blir jättenervös!” på samma sätt som vi brukar hantera en träningsfråga: genom att fråga personen vad hen konkret har gjort för att träna sig på detta, kanske ge tips på bra böcker eller kurser i tävlingspsykologi, tips på bra övningar etc. Och kanske även våga vara lite tuffa. För om någon år ut och år in klagade på att hunden sätter sig snett i halterna, så skulle vi nog till slut säga något i stil med ”Men provade du någonsin att träna om beteendet? Backade du tillbaka, körde grundövningar, tog du och frågade den där instruktören jag tipsade om, åkte du på den där kursen vi pratade om efter förra tävlingen?” Osv. Varför inte på ett trevligt sätt våga göra samma sak om din träningskompis ofta klagar på sina dåliga tävlingsnerver –fråga rakt ut vad hen har tänkt sig göra åt det, istället för att bara hålla med om att det är jättehemskt att bli så nervös.

För även om det känns medmänskligt och snällt att hålla med om hur jobbigt det är med nervositet, så räcker det sällan som hjälp om man vill ha till en konkret förändring. För att lära sig hantera nervositet så krävs det träning, det är inget som sker av sig självt! Så hantera dina tävlingsnerver som du skulle hanterat ett beteende du velat träna om hos din hund och lägg en konkret plan istället för att bara frossa i problemet!

/Anna Larsson

Sugen på en hundkurs? Här hittar du Glädjeklicks kurser: http://www.gladjeklick.se/index.php/bokning/kurser

Lämna en kommentar

X