Drömmål, realistiska mål och trygghetsmål

Sist jag skrev här hade jag och Kelpan två veckor kvar till tävling. Jag var pepp som sjutton, träningen gick på rätt håll, och…jag fick influensa.

Ni som testat årets influensa vet att man blir ganska utslagen. 10 dagars sängliggande med feber. Ingen träning. En Kelpa med stigande aktivitetsnivå, som efter fyra dagar började komma med alla leksaker hon kunde hitta, stå ovanpå mig och skälla uppfodrande, sprida ut innehållet i återvinningslådan över hela golvet, och diverse annat intressant. Allt betydde ”Du är TRÅKIG! Jag vill GÖRA NÅGOT!” Långpromenader med resten av flocken räcker liksom inte för en hund med rörligt hjärnkontor.

Så jag fick ta mig en funderare. Var det överhuvudtaget lönt att åka och tävla? På torsdagen kunde jag gå korta, långsamma promenader. Fredagen kunde jag träna väldigt korta och lugna pass med en totalt överladdad Kelpa. Alla gamla synder i momenten hade multiplicerats.

Kelpan: ”ÄNTLIGEN!!! Har du sett matte, jag kan springa JÄTTESNABBT (åt fel håll), hitta MASSOR AV PINNAR (jepp, ”leta pinne” är tydligen ett nytt moment), byta ställning SUPERSNABBT (varför ens vänta på kommando?) och jag vill vara JÄTTENÄRA HELA TIDEN (vadå stanna kvar där jag bett henne?)!”

Jag: ”Jag har skapat ett monster…”

Bollen måste dö…

I detta läget hade jag jättestor nytta av att fundera över mina mål och mitt syfte med att tävla.

Dröm-målet, dvs uppflytt, visste jag var beroende av absolut bästa omständigheter plus tur. Kommer inte att hända.

Mitt realistiska mål, att göra en vettig runda med kanske ett par nollor, var också kört. För att nå det hade jag behövt kunna följa min träningsplan.

Kvar fanns mitt trygghetsmål: åka till tävlingsplatsen, göra en bra uppvärmning, starta, genomföra tävlingen oavsett poäng, skapa en bra erfarenhet för Kelpan och själv få känna på en ny klass för första gången. Efter lite funderande kom jag fram till att det var – efter omständigheterna – ett helt OK mål, och värt besväret att åka.

En del av målet: få Kelpan att käna sig som drottning på planen! Skapa en bra minnesbild till nästa gång.

Hur gick det då?

Poängmässigt: åt skogen. Vi nollade det mesta, men det är OK 😀

Erfarenhetsmässigt: suveränt! Det var så nyttigt att få känna på det för oss nya programmet, se hur det påverkade oss båda, och vad som totalt sket sig och vad som faktiskt fungerade.

Attitydmässigt: många delar som jag är väldigt nöjd med: hennes glädje på planen, hennes trygghet i flera av momenten, hur bra hon tar tävlingsmässiga belöningar, att hon inte ville lämna planen utan ville köra lite till. Lite av hennes gamla osäkerhet bubblade upp och hon ville helst inte vara mer än 10 meter från mig, det är något vi behöver jobba långsiktigt med i vår.

Jag nådde och passerade mitt trygghetsmål, och känner mig väldigt nöjd med min egen insats på tävlingsdagen – jag var lugn och cool, och tänkte träningsmässigt istället för prestationsmässigt.

Jag kunde checka av ganska många av mina personliga anledningar till varför jag egentligen tävlar.

Så jag är nöjd med vår insats, trots en låg poängskörd (det är inte första gången, och inte sista).

Men tänker jag nöja mig med detta? Icke! Jag har fått lite ny inpuut som ska inkorporeras i träningen, vilket alltid ger lite extra motivation. Om tre veckor är det rallylydnadsdags, och sedan börjar vi titta på nya lydnadstävlingar till sommaren! Nya delmål, nya ”kvitton” på träningen.

Jag tävlar för min egen skull, jag har mina egna mål, och min hunds värde ligger ALDRIG i hennes prestationer. Den dagen jag blir upprörd över dåliga poäng är dagen jag slutar tävla – då är det ju inte roligt längre. Så funkar jag!

Lämna en kommentar

X